I lilleputtland
Idag har jag stått i kö 47 minuter för att komma in biblioteket i George Pompidou. Pompidou är den franska motsvarigheten till kulturhuset i Stockholm skulle man kunna säga, fast typ fyra gånger större. Här finns bland annat ett museum för modern konst och en biograf. Det som intresserar mig är dock biblioteket, det är stort, rymligt och har trådlöst internet. Alltså spenderar jag stor del av min vakna tid här. Det är också den enda offentliga byggnaden där man faktiskt får komma in utan större besvär. Det behövs ingen skriftlig tillåtelse från Sarkozy eller en kopia på ens födelseattest, som de har en tendens att kräva på de flesta andra ställen. Det innebär att man ofta köar tillsammans med Paris samlade kår av hemlösa, knarkare och knäppgökar. I alla fall, efter mina 47 minuter i kön och en tröstlös promenad genom biblioteket insåg jag att det var fullt. I hela jävla tvåvåningsbiblioteket stort som en smärre småstad i Sverige finns det inte en enda ledig studieplats. Alltså sitter jag nu på golvet och skriver. Denna frustrerande upplevelse har fått mig att dra flera slutsatser, nämligen följande:
1. Paris är så sjukt underdimensionerat. Om det sitter en lång kille på tunnelbanan kan man inte sätta sig mitt emot honom, för utrymmet mellan sittplatserna är så litet att två personers ben inte får plats och till och med biblioteken blir överbefolkade en söndag, när har vi någonsin upplevt det på SU?
2. Köande är ett utmärkt sätt att lära känna sina egna agressioner. Det finns nämligen många unga killar som tycker det är väldigt mycket viktigare att de får komma in i biblioteket än att vi andra får det och därför tränger de sig gärna i kön. Jag blir inte milt irriterad. Jag vill döda. För att inte tala om hur mordiskt jag stirrar på alla som får för sig att röka i kön eller göra något annat lika irriterande. Fortfarande efter en timme här inne känner jag adrenalinet pumpa.
3. Den enda positiva slutsatsen jag kan dra av den här eftermiddagen är att jag kanske äntligen har hittat en plats på jorden där mitt helgnöje, pluggande, är inne och hippt. Det skulle kunna vara en förklaring till den enorma anstormingen av mäniskor till biblioteket idag. Troligare är det dock att deras egna hem är lika pyttiga som allt annat i den här stan och att de därför flyr till biblioteket. Troligt är också att biblioteket är så välbesökt eftersom det är det enda som håller öppet en söndag. Inte ens matbutikerna har öppet i den här stan idag.
Okej, jag är lite grinig.
Merde!
1. Paris är så sjukt underdimensionerat. Om det sitter en lång kille på tunnelbanan kan man inte sätta sig mitt emot honom, för utrymmet mellan sittplatserna är så litet att två personers ben inte får plats och till och med biblioteken blir överbefolkade en söndag, när har vi någonsin upplevt det på SU?
2. Köande är ett utmärkt sätt att lära känna sina egna agressioner. Det finns nämligen många unga killar som tycker det är väldigt mycket viktigare att de får komma in i biblioteket än att vi andra får det och därför tränger de sig gärna i kön. Jag blir inte milt irriterad. Jag vill döda. För att inte tala om hur mordiskt jag stirrar på alla som får för sig att röka i kön eller göra något annat lika irriterande. Fortfarande efter en timme här inne känner jag adrenalinet pumpa.
3. Den enda positiva slutsatsen jag kan dra av den här eftermiddagen är att jag kanske äntligen har hittat en plats på jorden där mitt helgnöje, pluggande, är inne och hippt. Det skulle kunna vara en förklaring till den enorma anstormingen av mäniskor till biblioteket idag. Troligare är det dock att deras egna hem är lika pyttiga som allt annat i den här stan och att de därför flyr till biblioteket. Troligt är också att biblioteket är så välbesökt eftersom det är det enda som håller öppet en söndag. Inte ens matbutikerna har öppet i den här stan idag.
Okej, jag är lite grinig.
Merde!
Den enda minoriteten i majoritet
Sedan jag kom hit har jag varit med om en serie mindre incidenter och en eller två större som man kan se i ett sammanhang om man så vill. Alla har de att göra med det faktum att vissa män anser sig ha rätten att göra vad de vill men främmande kvinnor och antagligen sina egna också.
När främmande män visar sina könsorgan för mig eller när de frågar om jag vill knulla och suga upprepas ju ett mönster som går igen genom historien. Män som har behov av att statuera sin makt och kvinnor som låter dem göra det. För att så ser mönstret ut. Inte heller när de visslar eller skriker efter en på gatan ser jag det som en uppskattning av mitt yttre. Det är bara ett mildare sätt att visa att det är de som sätter gränserna. Att det är de som bestämmer vad som är tillåtet och att vi är tvungna att foga oss. I mitt huvud ser jag linjerna mellan blottaren på internetcaféet och det faktum att kvinnor än idag är underbetalda i förhållande till män. Jag ser sambandet mellan mina indiska nunnor som får kämpa för sin existens och mitt eget behov att anpassa mig efter Andreas. Det som stör mig så fruktansvärt är att jag inte kan göra något åt det. Jag kan varken stå upp för mig själv på gatan eller formulera mina tankar på ett vettigt sätt. Men jag kommer att fortsätta att lägga in genus i allt jag gör och jag kommer att fortsätta att störa mig. Förhopningsvis finner jag en dag orden.
När främmande män visar sina könsorgan för mig eller när de frågar om jag vill knulla och suga upprepas ju ett mönster som går igen genom historien. Män som har behov av att statuera sin makt och kvinnor som låter dem göra det. För att så ser mönstret ut. Inte heller när de visslar eller skriker efter en på gatan ser jag det som en uppskattning av mitt yttre. Det är bara ett mildare sätt att visa att det är de som sätter gränserna. Att det är de som bestämmer vad som är tillåtet och att vi är tvungna att foga oss. I mitt huvud ser jag linjerna mellan blottaren på internetcaféet och det faktum att kvinnor än idag är underbetalda i förhållande till män. Jag ser sambandet mellan mina indiska nunnor som får kämpa för sin existens och mitt eget behov att anpassa mig efter Andreas. Det som stör mig så fruktansvärt är att jag inte kan göra något åt det. Jag kan varken stå upp för mig själv på gatan eller formulera mina tankar på ett vettigt sätt. Men jag kommer att fortsätta att lägga in genus i allt jag gör och jag kommer att fortsätta att störa mig. Förhopningsvis finner jag en dag orden.
Rendez-vous avec mademoiselle méchante(?)
Idag skulle klassen mötas vid Place de Vosges för att göra ett frivilligt studiebesök i Victor Hugos gamla bostad, följt av gemensam lunch på ett crêperie nära skolan. Redan då lärarinnan föreslog detta för klassen hade jag börjat få mina aningar om att hon kanske inte är så väldigt ondskefull trots allt. Hon har mjuknat en aning de senaste veckorna och att hon är villig att spendera en dig förmiddag med klassen utan att tjäna något på det är ju ett tecken så gott som något.
I alla fall, jag var som vanligt alldeles för tidig och när jag försäkrat mig om att jag kommit till rätt ställe smög jag mig min misantropiska vana trogen iväg för att vänta in rätt tid på ett annat ställe. Detta för undvika den pinsamma väntan tillsammans med nästa person som anlände. Jag hann dock inte längre än ett kvarter innan jag stod öga mot öga med lärarinnan själv. Hon bjöd mig på kaffe. Eftersom vi båda var löjligt tidiga föreslog hon att vi skulle gå och dricka kaffe på ett café i närheten. Fikastunden utvecklades till en inte helt oangenäm konversation på för min del mycket stapplande franska. Häxan som jag så ihärdigt smutskastat både på bloggen och annorstädes visade sig utanför klassrummet vara en ganska trevlig ung kvinna med både känslor och inlevelseförmåga. Bland annat frågade hon ut mig om hur jag klarade separationen från Andreas och erkände att hon själv skulle ha väldigt svårt att lämna sin sambo ens för en månad (anledingen till att hon vet så mycket om mitt privatliv är inlämningsuppgifterna om de mest varierande ämnen som hon avkräver oss en gång i veckan).
Allt som allt har dagen varit ganska lärorik, på mer än ett plan. Jag ska nog akta mig för att kalla någon för häxa igen i framtiden, även om jag fortfarande vidhåller att hennes undervisningsmetoder lämnar en del i övrigt att önska.
För övrigt undrar jag vem i all världen som kommit på idéen att förvara toapappret utanför toaletterna i en offentlig byggnad. Inte ens i väl synliga behållare, utan i någon sorts fördjupningar i samma färg som övriga väggen. Det är verkligen dömt att skapa pinsamma situationer för användarna. Man undrar ju om det är någon sorts dolda kameran?
Fransmännen och deras logiska tänkande alltså.
I alla fall, jag var som vanligt alldeles för tidig och när jag försäkrat mig om att jag kommit till rätt ställe smög jag mig min misantropiska vana trogen iväg för att vänta in rätt tid på ett annat ställe. Detta för undvika den pinsamma väntan tillsammans med nästa person som anlände. Jag hann dock inte längre än ett kvarter innan jag stod öga mot öga med lärarinnan själv. Hon bjöd mig på kaffe. Eftersom vi båda var löjligt tidiga föreslog hon att vi skulle gå och dricka kaffe på ett café i närheten. Fikastunden utvecklades till en inte helt oangenäm konversation på för min del mycket stapplande franska. Häxan som jag så ihärdigt smutskastat både på bloggen och annorstädes visade sig utanför klassrummet vara en ganska trevlig ung kvinna med både känslor och inlevelseförmåga. Bland annat frågade hon ut mig om hur jag klarade separationen från Andreas och erkände att hon själv skulle ha väldigt svårt att lämna sin sambo ens för en månad (anledingen till att hon vet så mycket om mitt privatliv är inlämningsuppgifterna om de mest varierande ämnen som hon avkräver oss en gång i veckan).
Allt som allt har dagen varit ganska lärorik, på mer än ett plan. Jag ska nog akta mig för att kalla någon för häxa igen i framtiden, även om jag fortfarande vidhåller att hennes undervisningsmetoder lämnar en del i övrigt att önska.
För övrigt undrar jag vem i all världen som kommit på idéen att förvara toapappret utanför toaletterna i en offentlig byggnad. Inte ens i väl synliga behållare, utan i någon sorts fördjupningar i samma färg som övriga väggen. Det är verkligen dömt att skapa pinsamma situationer för användarna. Man undrar ju om det är någon sorts dolda kameran?
Fransmännen och deras logiska tänkande alltså.
Hem och tillbaka hem igen
Jag har varit en sväng i Stockholm över helgen, egentligen ingenting speciellt men det var nog så välbehövligt. Känslan av att vara hemma var stark och så upplyftande. Dock var det när jag kom tillbaka till Paris imorse som det hände något märkligt. Känslan av att komma hem kom tillbaka. Den kom smygande när jag satte mig på linje fyra och åkte de två stationerna mellan Gare du Nord och Château Rouge. Den blev starkare när jag gick uppför afro-hårsgatan och den kulminerade när jag satte nyckeln i låset och möttes av den unkna och svinkalla luften i min grotta. Inte med bästa vilja i världen kan jag säga att det var ett kärt återseende, men på något sätt har jag lyckats binda mig så mycket till min tillvaro här att jag skapat mig ett hem. Inte bara en lägenhet, utan en plats som jag kallar hemma, vilket är en ganska chockartad insikt. Det är 34 dagar kvar tills jag lämnar mitt nyfunna franska hem och återvänder till ursprunget.
