theobroma

Min gnallkvot steg kanske nagot orovackande i forra inlagget, vilket har fatt vissa angsliga lasare att undra om jag ar pa vag att klappa ihop och aka hem. Detta vill jag a det bestamdaste tillbakavisa genom att idag skriva ett mycket positivt inlagg. Herregud, aka hem, det skulle min stolthet aldrig tillata!
Faktiskt ar ju inte franskastudierna den enda anledningen till att jag ar har, aven om de spelar en relativt stor roll. Dessutom kanns det som om jag faktiskt lar mig lite varje dag, trots haxan till lararinna (nu blev jag genast angerfull. Haxa, det lat verkligen fruktansvart. Men faktum ar att aven om man bortser fran hennes bristande pedagagiska formaga sa besitter hon flertalet haxattribut. Faktiskt ser hon ut som hamtad ur Sabrina tonarshaxan, morkt langt har, svarta svepande kjolar och stora svarta halsband. Ibland mumlar hon pa ett frammande sprak (franska?) och Ibland har hon till och med en kvast med sig i lektionssalen som hon diskret staller bakom dorren. Nej, nu overdrev jag igen, men ni forstar).
Efter denna brottsligt langa och helt meningslosa parentes kanner jag mig aningens vilsen, det var ju meningen att jag skulle utguta mig over det fantastiska med att spendera hosten i Paris. Host blev det forresten inte forran idag pa eftermiddagen, hittills har det varit 25° och sol, men idag klockan tre blev det plotsligt tokkallt.
I alla fall, det ar bade intressant och roligt att spendera nagra manader ensam i en frammande och valdigt stor stad. Utan mitt vanliga sociala natverk omkring mig disponerar jag plotsligt och utan forpliktelser over min egen tid. Jag valjer sjalv hur jag vill spendera dagarna och det ar for det mesta en angenam kansla. Igar valde jag till exempel att undesoka de judiska kvarteren som ocksa ar gaykvarteren och falafelkvarteren, fraga mig inte om kombinationen. Jag valde ocksa att inte borja plugga forran sent pa kvallen, vilket i sin tur ledde till att jag valde att stalla klockan tidigt imorse, sa att jag kunde valja att bli klar med laxorna innan lektionen idag, men historien om min daliga karaktar kan berattas nagon annan gang. Att spendera sin tid ensam och uppskatta det ar nog nagot som man maste vanja sig vid om man sa plotsligt som jag gjorde hamnar pa en ny plats alldeles ensam. De forsta dagarna kandes det som om allt jag upplevde var mindre vart eller till och med oviktigt eftersom jag inte kunde dela det med nagon som jag ar van vid. Nu borjar jag dock njuta av det pa ett annat satt en tidigare, jag tror att jag klarat mig igenom lappsjukans klimax.
En annan konsekvens av att leva utan sitt vanliga\riktiga sociala natverk ar att man sa fort skaffar sig ett nytt. Det ar en utveckling som jag absolut inte forutsag innan jag akte hit. Hemma tar jag vanligtvis inte kontakt med nya manniskor om jag inte ar absolut tvungen till det och aven da forsoker jag forhalla mig sa avstandstagande som mojligt. Har marker jag till min forvaning att jag faktiskt lar kanna nya manniskor och det utan nagon storre anstrangning alls. Kanske tyr vi oss till varandra eftersom vi alla ar sa desperata efter sallskap, men nar den forsta forvirringen hade lagt sig markte jag till min hapnad att jag tycker att det ar roligt och spannande att lara kanna nya manniskor fran olika delar av varlden, aven om latinamerika an sa lange ar klart overrepresenterat i den nya umgangeskretsen. Nu ska jag ivag och fira den mexikanska sjalvstandighetsdagen och tillika en mexikansk tjugofemarsdag.

Jag fick just en kommentar pa mitt forra inlagg av min kara mor, kan man tanka sig. Och kan man tanka sig, hon tyckte inte att jag lat sa gnallig som hon trodde att jag skulle gora. Denna kommentar fick mig genast att ta itu med detta inlagg, dar jag tanker gnalla nagot alldeles fruktansvart. Man vill ju inte gora mamma besviken.
 Amnet ar denna gang: Universite de Paris Sorbonne. Dels finns det vissa saker jag utan vidare kan svalja. Exempelvis att vi har betalat valdigt mycket pengar for den har utbildningen och att de trots det skyfflar undan oss till lokaler som paminner om det gamla nazi-tysklands i Paris sodra utkanter, en halvtimmes promenad fran det riktiga universitetet och inte ens later oss lana bocker i biblioteken. Jag kan ocksa svalja att jag maste sitta pa golvet i kallaren for att anvanda det tradlosa natverket om jag inte istallet valjer datorerna i koncentrationslagret (i Paris tenderar man latt att uppfatta allt som inte ar perfekt som bohème). Jag kan svalja att vi anvander utrustnig som det star made in w. Germany pa.
 Vad jag inte kan svalja ar foljande: att vi flyttats tillbaka till mellanstadiet. Jag hade fatt for mig att jag skrev in mig pa en universitetsutbildning, men istallet sitter jag har med en larare som far mig att kanna mig som tolv igen. Det ar laxforhor och overaskningsprov och skriftliga uppgifter à la "beratta om din familj". Och det varsta ar att hon inte ens gor det bra. Om det vore det gemytliga mys-mellanstadiet dar laxforhoren syftade till att kontrollera att alla hangde med ordentligt skulle jag kanske inte klaga. Men vi far prov pa saker hon inte gatt igenom pa lektionen och hon forhor oss pa andra saker an de hon gett i laxa. och det ar sa tydligt att vi skulle betraktas som de svarta faren som inte far frokens gunst om vi sa nagot om det. Agh!
 Sa, nu ar jag klar. Hoppas jag levt upp till dina forvantningar Mamma?

Min egen dator, för första gången sedan jag kom hit! Å! Ä! För att inte tala om ö! Men framför allt, a på rätt plats. På de franska tangentborden har de av någon konstig anledning bytt plats på a och q, det är mycket frustrerande.
  Användandet av den egna datorn är dock behäftat med vissa nackdelar. Jag har endast hittat trådlöst nätverk i en av Sorbonnes mer obskyra undervisningslokaler. Där finns det däremot inga stolar eller vägguttag, så jag sitter på golvet i källaren och försöker använda datorn så länge jag kan innan batteriet tar slut. Jag har lust att skriva en massa fula ord om Frankrike i allmänhet och Sorbonne i synnerhet, men det ska jag givetvis inte eftersom det är allmänt känt att alla som betalar 14000 för tre månaders Parisvistelse är frankofiler. Eller kanske inte. Nej, jag kan helt ärligt säga att jag inte älskar franskmännen. Jag har inte heller något emot dem, men jag känner ingen brinnande fascination för franskheten och den tydligen så fantastiska kulturen. 
 Som ni märker är jag inte särskilt munter idag heller. Om det från början fanns några högre mål med den här resan har de nu fått ge vika för ett mycket dekadent leverne för att klara av varje dag. När jag umgås med de andra studenterna glömmer jag för en stund den eviga hemlängtan och tycker att det är riktigt roligt att vara i Paris. Alltså har mina planer att spendera tiden i kontemplativ ensamhet och arbeta med franskastudierna och min uppsats bytts ut mot cocktaildrickande med tonåringar på onsdagskvällar. Men kanske är det okej, kanske behöver jag inte ha dåligt samvete. Kanske är det tillåtet att göra den här resan till en trevlig upplevelse istället för att härda ut i en självvald ensamhet som inte fyller sina syften. Kanske behöver jag inte prestera en banbrytande studie om de indiska nunnorna medan jag är här?
 Det finns tid att gå bakom och göra fel och göra om

Om tillvaron for nagra dagar sedan borjade anta den form den skulle ha under min tid har, borjar den nu mer och mer anta den form mina forvantningar hade innan jag kom hit. Sakta borjar jag vanja mig vid livet har och njuta av det mer och mer. Det ar spannande att lara sig en ny stad, det ar  spannande att bo i ett eget hem for forsta gangen. Nar jag tanker pa allt som jag vill hinna se och gora har kanns tre manader plotsligt som en valdigt kort tid. Paris ar sa... fantastiskt, forgaves har jag forsokt leta efter ett mindre banalt adjektiv, men det ar fantastiskt som hela tiden dyker upp i mitt huvud. Det ar faktiskt fantastiskt. Fantastiskt fantastiskt faktiskt. Det ar narmare tva veckor sedan jag kom hit nu och jag har varit har tva ganger tidigare, anda stoter jag hela tiden pa platser som jag inte visste fanns och som alla ar varda ett helt eget kapitel i min Paris-historia. Varje fredagkvall ar det forresten gratis intrade pa Louvren for ungdomar och varje forsta sondag i manaden ar det gratis pa samtliga statliga museer (saledes igar). Alltsa har jag agnat helgen at diverse kulturella aktiviteter, risken finns att jag till och med utvecklas till en konstnord under min tid har. Jag har forsokt undvika det hela mitt liv, men nu tror jag  att jag snart kommer att trilla dit. Hemska tanke.
 Nu undrar ni nar gnallet egentligen kommer? Gnall ar ju mitt signum och min specialitet, och visst finns det en del baksidor med livet har. Lektionerna har hittills varit smatt obegripliga, liksom fransmannen i allmanhet. Min klass bestar av idel amerikaner som just gatt ut college och proppen gick i min lagenhet for nagra dagar sedan (franska proppar som ser ut som stolpiller?! Vad gora?! Tur att Pappa finns till hands nar man behover honom). Men allt det ar egentligen overkomliga hinder, egentligen kanske snarare utmaningar att ta itu med. Det enda som pa riktigt stor mitt franska avenyr ar langtan efter er dar hemma, ni som standigt saknas mig.