I lilleputtland
Idag har jag stått i kö 47 minuter för att komma in biblioteket i George Pompidou. Pompidou är den franska motsvarigheten till kulturhuset i Stockholm skulle man kunna säga, fast typ fyra gånger större. Här finns bland annat ett museum för modern konst och en biograf. Det som intresserar mig är dock biblioteket, det är stort, rymligt och har trådlöst internet. Alltså spenderar jag stor del av min vakna tid här. Det är också den enda offentliga byggnaden där man faktiskt får komma in utan större besvär. Det behövs ingen skriftlig tillåtelse från Sarkozy eller en kopia på ens födelseattest, som de har en tendens att kräva på de flesta andra ställen. Det innebär att man ofta köar tillsammans med Paris samlade kår av hemlösa, knarkare och knäppgökar. I alla fall, efter mina 47 minuter i kön och en tröstlös promenad genom biblioteket insåg jag att det var fullt. I hela jävla tvåvåningsbiblioteket stort som en smärre småstad i Sverige finns det inte en enda ledig studieplats. Alltså sitter jag nu på golvet och skriver. Denna frustrerande upplevelse har fått mig att dra flera slutsatser, nämligen följande:
1. Paris är så sjukt underdimensionerat. Om det sitter en lång kille på tunnelbanan kan man inte sätta sig mitt emot honom, för utrymmet mellan sittplatserna är så litet att två personers ben inte får plats och till och med biblioteken blir överbefolkade en söndag, när har vi någonsin upplevt det på SU?
2. Köande är ett utmärkt sätt att lära känna sina egna agressioner. Det finns nämligen många unga killar som tycker det är väldigt mycket viktigare att de får komma in i biblioteket än att vi andra får det och därför tränger de sig gärna i kön. Jag blir inte milt irriterad. Jag vill döda. För att inte tala om hur mordiskt jag stirrar på alla som får för sig att röka i kön eller göra något annat lika irriterande. Fortfarande efter en timme här inne känner jag adrenalinet pumpa.
3. Den enda positiva slutsatsen jag kan dra av den här eftermiddagen är att jag kanske äntligen har hittat en plats på jorden där mitt helgnöje, pluggande, är inne och hippt. Det skulle kunna vara en förklaring till den enorma anstormingen av mäniskor till biblioteket idag. Troligare är det dock att deras egna hem är lika pyttiga som allt annat i den här stan och att de därför flyr till biblioteket. Troligt är också att biblioteket är så välbesökt eftersom det är det enda som håller öppet en söndag. Inte ens matbutikerna har öppet i den här stan idag.
Okej, jag är lite grinig.
Merde!
1. Paris är så sjukt underdimensionerat. Om det sitter en lång kille på tunnelbanan kan man inte sätta sig mitt emot honom, för utrymmet mellan sittplatserna är så litet att två personers ben inte får plats och till och med biblioteken blir överbefolkade en söndag, när har vi någonsin upplevt det på SU?
2. Köande är ett utmärkt sätt att lära känna sina egna agressioner. Det finns nämligen många unga killar som tycker det är väldigt mycket viktigare att de får komma in i biblioteket än att vi andra får det och därför tränger de sig gärna i kön. Jag blir inte milt irriterad. Jag vill döda. För att inte tala om hur mordiskt jag stirrar på alla som får för sig att röka i kön eller göra något annat lika irriterande. Fortfarande efter en timme här inne känner jag adrenalinet pumpa.
3. Den enda positiva slutsatsen jag kan dra av den här eftermiddagen är att jag kanske äntligen har hittat en plats på jorden där mitt helgnöje, pluggande, är inne och hippt. Det skulle kunna vara en förklaring till den enorma anstormingen av mäniskor till biblioteket idag. Troligare är det dock att deras egna hem är lika pyttiga som allt annat i den här stan och att de därför flyr till biblioteket. Troligt är också att biblioteket är så välbesökt eftersom det är det enda som håller öppet en söndag. Inte ens matbutikerna har öppet i den här stan idag.
Okej, jag är lite grinig.
Merde!
Kommentarer
Trackback
