I lilleputtland
1. Paris är så sjukt underdimensionerat. Om det sitter en lång kille på tunnelbanan kan man inte sätta sig mitt emot honom, för utrymmet mellan sittplatserna är så litet att två personers ben inte får plats och till och med biblioteken blir överbefolkade en söndag, när har vi någonsin upplevt det på SU?
2. Köande är ett utmärkt sätt att lära känna sina egna agressioner. Det finns nämligen många unga killar som tycker det är väldigt mycket viktigare att de får komma in i biblioteket än att vi andra får det och därför tränger de sig gärna i kön. Jag blir inte milt irriterad. Jag vill döda. För att inte tala om hur mordiskt jag stirrar på alla som får för sig att röka i kön eller göra något annat lika irriterande. Fortfarande efter en timme här inne känner jag adrenalinet pumpa.
3. Den enda positiva slutsatsen jag kan dra av den här eftermiddagen är att jag kanske äntligen har hittat en plats på jorden där mitt helgnöje, pluggande, är inne och hippt. Det skulle kunna vara en förklaring till den enorma anstormingen av mäniskor till biblioteket idag. Troligare är det dock att deras egna hem är lika pyttiga som allt annat i den här stan och att de därför flyr till biblioteket. Troligt är också att biblioteket är så välbesökt eftersom det är det enda som håller öppet en söndag. Inte ens matbutikerna har öppet i den här stan idag.
Okej, jag är lite grinig.
Merde!
Den enda minoriteten i majoritet
När främmande män visar sina könsorgan för mig eller när de frågar om jag vill knulla och suga upprepas ju ett mönster som går igen genom historien. Män som har behov av att statuera sin makt och kvinnor som låter dem göra det. För att så ser mönstret ut. Inte heller när de visslar eller skriker efter en på gatan ser jag det som en uppskattning av mitt yttre. Det är bara ett mildare sätt att visa att det är de som sätter gränserna. Att det är de som bestämmer vad som är tillåtet och att vi är tvungna att foga oss. I mitt huvud ser jag linjerna mellan blottaren på internetcaféet och det faktum att kvinnor än idag är underbetalda i förhållande till män. Jag ser sambandet mellan mina indiska nunnor som får kämpa för sin existens och mitt eget behov att anpassa mig efter Andreas. Det som stör mig så fruktansvärt är att jag inte kan göra något åt det. Jag kan varken stå upp för mig själv på gatan eller formulera mina tankar på ett vettigt sätt. Men jag kommer att fortsätta att lägga in genus i allt jag gör och jag kommer att fortsätta att störa mig. Förhopningsvis finner jag en dag orden.
Rendez-vous avec mademoiselle méchante(?)
I alla fall, jag var som vanligt alldeles för tidig och när jag försäkrat mig om att jag kommit till rätt ställe smög jag mig min misantropiska vana trogen iväg för att vänta in rätt tid på ett annat ställe. Detta för undvika den pinsamma väntan tillsammans med nästa person som anlände. Jag hann dock inte längre än ett kvarter innan jag stod öga mot öga med lärarinnan själv. Hon bjöd mig på kaffe. Eftersom vi båda var löjligt tidiga föreslog hon att vi skulle gå och dricka kaffe på ett café i närheten. Fikastunden utvecklades till en inte helt oangenäm konversation på för min del mycket stapplande franska. Häxan som jag så ihärdigt smutskastat både på bloggen och annorstädes visade sig utanför klassrummet vara en ganska trevlig ung kvinna med både känslor och inlevelseförmåga. Bland annat frågade hon ut mig om hur jag klarade separationen från Andreas och erkände att hon själv skulle ha väldigt svårt att lämna sin sambo ens för en månad (anledingen till att hon vet så mycket om mitt privatliv är inlämningsuppgifterna om de mest varierande ämnen som hon avkräver oss en gång i veckan).
Allt som allt har dagen varit ganska lärorik, på mer än ett plan. Jag ska nog akta mig för att kalla någon för häxa igen i framtiden, även om jag fortfarande vidhåller att hennes undervisningsmetoder lämnar en del i övrigt att önska.
För övrigt undrar jag vem i all världen som kommit på idéen att förvara toapappret utanför toaletterna i en offentlig byggnad. Inte ens i väl synliga behållare, utan i någon sorts fördjupningar i samma färg som övriga väggen. Det är verkligen dömt att skapa pinsamma situationer för användarna. Man undrar ju om det är någon sorts dolda kameran?
Fransmännen och deras logiska tänkande alltså.
Hem och tillbaka hem igen
Mari i målarens trädgård
Ganska gemytligt alltså och jag började redan ana att mitt misstag kanske inte var så gruvligt ändå.
Framme i Vernon upptäckte jag att jag hamnat i statskärnan, istället för vid tågstationen där bussen till Giverny går. Alltså fick jag mig ytterligare en liten minisightseeing i ännu en stad. Där såg det ut såhär:
Ganska trevligt det också alltså och dessutom hamnade jag mitt i lördagsmarknaden som förde tankarna till någon sorts 1800-talsromantisk film. Väl framme i Giverny såg det ut som man kunde förvänta sig, det var ganska visset och dött, men fint trots allt. Några näckrosor fick jag inte se, men väl dammen där de växt under sommaren. Jag strosade runt där några timmar och kände mig lite lagom vemodig. Hösten och kylan blev så påtaglig i den ödsliga trädgården som brukar vara proppful med turister.
Allt som allt var jag ganska nöjd med min minirundtur i Normandie när jag återvände till Paris på kvällen.
Nu är det bara en sak som mina läsare och framförallt Karin ängsligt undrar; när får vi se närbilderna på varenda blomma som fortfarande blommade i Monets trädgård? Ingen anledning till oro kära ni, jag kommer grundligt att förevisa alla de 34 bilderna så fort jag får tillfälle till det!
En orgie i svenskhet och en kväll i Paris
Här är Alexandra med svensk varmkorv och mina inköp.
Det här är mina fynd. Det kanske ser ut som att jag kommer att frossa en del i svenska onyttigheter, men de flesta sakerna är inköpta i ett visst syfte. Dels planerar vi en adventsfika med våra osvenska vänner och eftersom jag har en teori om att samtliga 12000 Paris-svenskar snart kommer att storma Ikea för att köpa upp sig på de svenska läckerheterna kunde jag inte nog inpränta i Alexandra vikten av att vara ute i god tid om man vill ha sin glögg. Dels ska jag och Alexandra en dag då vi är riktigt trötta på fransmännen njuta av en hederlig svensk fikastund med våra ballerina-kex. Det lämnar bara bilarna och lingonsylten till mig. Men det kanske är lika så gott. Det oidentifierbara svarta i förgrunden är för övrigt diskhandskar som går under namnet plastis. De är de yttersta beviset för att jag nu blivit en så självständig kvinna som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva bli. Mitt avlopp behöver rensas.
Jag säger ingenting mer.
När jag kommit försent till lektionen och sedan suttit mig igenom två timmars grammatikövningar mötte den här synen mig på väg hem genom luxembourg-trädgården.
Solen sken och värmde, barnen åt sockervadd och lekte med segelbåtar i dammen och blommorna blommar fortfarande. Det finns vissa fördelar med att befinna sig söder om Stockholm en höstvkäll i slutet av oktober trots allt.
Nu med bilder!
Jag har inte skrivit på ett antal veckor och det finns ungefär sju olika anledningar till det. Dessa har jag dock varken tid eller lust att gå in på just nu. Dock tänkte jag fira bloggens återfödelse och att jag fortfarande tycks ha en aktiv läsare genom att lägga in lite bilder.
Det här är min innegård.
Det här är huvuddelen av min lägenhet, för tillfället med två kamrater i.
Sedan jag skrev sist har jag: Varit en helg i Sverige, haft besök av min kära syster, hyvlat av mig ett halvt ringfinger med en osthyvel, flera gånger sett franska rullskridsko-poliser samt köpt en väska för mer pengar än vad samtliga mina tidigare väskor kostat tillsammans. Jag har också blivit antastad på mitt internetcafé och egentligen var det tänkt att jag skulle ägna detta blogginlägg åt min oerhörda indignation och vrede över det, men det får bli en annan gång.
En positiv dag
Faktiskt ar ju inte franskastudierna den enda anledningen till att jag ar har, aven om de spelar en relativt stor roll. Dessutom kanns det som om jag faktiskt lar mig lite varje dag, trots haxan till lararinna (nu blev jag genast angerfull. Haxa, det lat verkligen fruktansvart. Men faktum ar att aven om man bortser fran hennes bristande pedagagiska formaga sa besitter hon flertalet haxattribut. Faktiskt ser hon ut som hamtad ur Sabrina tonarshaxan, morkt langt har, svarta svepande kjolar och stora svarta halsband. Ibland mumlar hon pa ett frammande sprak (franska?) och Ibland har hon till och med en kvast med sig i lektionssalen som hon diskret staller bakom dorren. Nej, nu overdrev jag igen, men ni forstar).
Efter denna brottsligt langa och helt meningslosa parentes kanner jag mig aningens vilsen, det var ju meningen att jag skulle utguta mig over det fantastiska med att spendera hosten i Paris. Host blev det forresten inte forran idag pa eftermiddagen, hittills har det varit 25° och sol, men idag klockan tre blev det plotsligt tokkallt.
I alla fall, det ar bade intressant och roligt att spendera nagra manader ensam i en frammande och valdigt stor stad. Utan mitt vanliga sociala natverk omkring mig disponerar jag plotsligt och utan forpliktelser over min egen tid. Jag valjer sjalv hur jag vill spendera dagarna och det ar for det mesta en angenam kansla. Igar valde jag till exempel att undesoka de judiska kvarteren som ocksa ar gaykvarteren och falafelkvarteren, fraga mig inte om kombinationen. Jag valde ocksa att inte borja plugga forran sent pa kvallen, vilket i sin tur ledde till att jag valde att stalla klockan tidigt imorse, sa att jag kunde valja att bli klar med laxorna innan lektionen idag, men historien om min daliga karaktar kan berattas nagon annan gang. Att spendera sin tid ensam och uppskatta det ar nog nagot som man maste vanja sig vid om man sa plotsligt som jag gjorde hamnar pa en ny plats alldeles ensam. De forsta dagarna kandes det som om allt jag upplevde var mindre vart eller till och med oviktigt eftersom jag inte kunde dela det med nagon som jag ar van vid. Nu borjar jag dock njuta av det pa ett annat satt en tidigare, jag tror att jag klarat mig igenom lappsjukans klimax.
En annan konsekvens av att leva utan sitt vanliga\riktiga sociala natverk ar att man sa fort skaffar sig ett nytt. Det ar en utveckling som jag absolut inte forutsag innan jag akte hit. Hemma tar jag vanligtvis inte kontakt med nya manniskor om jag inte ar absolut tvungen till det och aven da forsoker jag forhalla mig sa avstandstagande som mojligt. Har marker jag till min forvaning att jag faktiskt lar kanna nya manniskor och det utan nagon storre anstrangning alls. Kanske tyr vi oss till varandra eftersom vi alla ar sa desperata efter sallskap, men nar den forsta forvirringen hade lagt sig markte jag till min hapnad att jag tycker att det ar roligt och spannande att lara kanna nya manniskor fran olika delar av varlden, aven om latinamerika an sa lange ar klart overrepresenterat i den nya umgangeskretsen. Nu ska jag ivag och fira den mexikanska sjalvstandighetsdagen och tillika en mexikansk tjugofemarsdag.
Hej mellanstadiet
Amnet ar denna gang: Universite de Paris Sorbonne. Dels finns det vissa saker jag utan vidare kan svalja. Exempelvis att vi har betalat valdigt mycket pengar for den har utbildningen och att de trots det skyfflar undan oss till lokaler som paminner om det gamla nazi-tysklands i Paris sodra utkanter, en halvtimmes promenad fran det riktiga universitetet och inte ens later oss lana bocker i biblioteken. Jag kan ocksa svalja att jag maste sitta pa golvet i kallaren for att anvanda det tradlosa natverket om jag inte istallet valjer datorerna i koncentrationslagret (i Paris tenderar man latt att uppfatta allt som inte ar perfekt som bohème). Jag kan svalja att vi anvander utrustnig som det star made in w. Germany pa.
Vad jag inte kan svalja ar foljande: att vi flyttats tillbaka till mellanstadiet. Jag hade fatt for mig att jag skrev in mig pa en universitetsutbildning, men istallet sitter jag har med en larare som far mig att kanna mig som tolv igen. Det ar laxforhor och overaskningsprov och skriftliga uppgifter à la "beratta om din familj". Och det varsta ar att hon inte ens gor det bra. Om det vore det gemytliga mys-mellanstadiet dar laxforhoren syftade till att kontrollera att alla hangde med ordentligt skulle jag kanske inte klaga. Men vi far prov pa saker hon inte gatt igenom pa lektionen och hon forhor oss pa andra saker an de hon gett i laxa. och det ar sa tydligt att vi skulle betraktas som de svarta faren som inte far frokens gunst om vi sa nagot om det. Agh!
Sa, nu ar jag klar. Hoppas jag levt upp till dina forvantningar Mamma?
I källaren
Användandet av den egna datorn är dock behäftat med vissa nackdelar. Jag har endast hittat trådlöst nätverk i en av Sorbonnes mer obskyra undervisningslokaler. Där finns det däremot inga stolar eller vägguttag, så jag sitter på golvet i källaren och försöker använda datorn så länge jag kan innan batteriet tar slut. Jag har lust att skriva en massa fula ord om Frankrike i allmänhet och Sorbonne i synnerhet, men det ska jag givetvis inte eftersom det är allmänt känt att alla som betalar 14000 för tre månaders Parisvistelse är frankofiler. Eller kanske inte. Nej, jag kan helt ärligt säga att jag inte älskar franskmännen. Jag har inte heller något emot dem, men jag känner ingen brinnande fascination för franskheten och den tydligen så fantastiska kulturen.
Som ni märker är jag inte särskilt munter idag heller. Om det från början fanns några högre mål med den här resan har de nu fått ge vika för ett mycket dekadent leverne för att klara av varje dag. När jag umgås med de andra studenterna glömmer jag för en stund den eviga hemlängtan och tycker att det är riktigt roligt att vara i Paris. Alltså har mina planer att spendera tiden i kontemplativ ensamhet och arbeta med franskastudierna och min uppsats bytts ut mot cocktaildrickande med tonåringar på onsdagskvällar. Men kanske är det okej, kanske behöver jag inte ha dåligt samvete. Kanske är det tillåtet att göra den här resan till en trevlig upplevelse istället för att härda ut i en självvald ensamhet som inte fyller sina syften. Kanske behöver jag inte prestera en banbrytande studie om de indiska nunnorna medan jag är här?
Det finns tid att gå bakom och göra fel och göra om
here I go again
Nu undrar ni nar gnallet egentligen kommer? Gnall ar ju mitt signum och min specialitet, och visst finns det en del baksidor med livet har. Lektionerna har hittills varit smatt obegripliga, liksom fransmannen i allmanhet. Min klass bestar av idel amerikaner som just gatt ut college och proppen gick i min lagenhet for nagra dagar sedan (franska proppar som ser ut som stolpiller?! Vad gora?! Tur att Pappa finns till hands nar man behover honom). Men allt det ar egentligen overkomliga hinder, egentligen kanske snarare utmaningar att ta itu med. Det enda som pa riktigt stor mitt franska avenyr ar langtan efter er dar hemma, ni som standigt saknas mig.
Forsta brevet till Sverige
Efter en vecka i Frankrike borjar tillvaron anta den form den kommer att ha de narmaste tre manaderna. Mamma och Pappa akte hem igar och lamnade mig ensam i lagenheten med en stor dos saknad och faderlig och moderlig omsorg. De forsta dagarna har har varit en kanslomassig bergochdalbana och den som trodde att mitt forsta inlagg skulle sprudla av lvsgladje och aventyrslusta trodde fel. Jag gor ingenting utan en lagom stor dos angest. De forsta sysslolosa dagarna har holl ensamheten pa att kvava mig. Sedan blev det battre nar jag traffade en svensk tjej pa registreringen och det blev underbart nar mamma och pappa kom och stallde upp som bara de kan.
Idag har skolan borjat och umganget har utokats med en tjej fran England och ytterligare en fran Sverige. Vi har gjort upp planer for helgen och betygat varandra vara lojaliteter, men prettorosten inom mig viskar att det inte ar for att festa med tonaringar som jag kom hit. Inte var det for att do av leda eller i och for sig.
/ La Parisienne.