I källaren
Min egen dator, för första gången sedan jag kom hit! Å! Ä! För att inte tala om ö! Men framför allt, a på rätt plats. På de franska tangentborden har de av någon konstig anledning bytt plats på a och q, det är mycket frustrerande.
Användandet av den egna datorn är dock behäftat med vissa nackdelar. Jag har endast hittat trådlöst nätverk i en av Sorbonnes mer obskyra undervisningslokaler. Där finns det däremot inga stolar eller vägguttag, så jag sitter på golvet i källaren och försöker använda datorn så länge jag kan innan batteriet tar slut. Jag har lust att skriva en massa fula ord om Frankrike i allmänhet och Sorbonne i synnerhet, men det ska jag givetvis inte eftersom det är allmänt känt att alla som betalar 14000 för tre månaders Parisvistelse är frankofiler. Eller kanske inte. Nej, jag kan helt ärligt säga att jag inte älskar franskmännen. Jag har inte heller något emot dem, men jag känner ingen brinnande fascination för franskheten och den tydligen så fantastiska kulturen.
Som ni märker är jag inte särskilt munter idag heller. Om det från början fanns några högre mål med den här resan har de nu fått ge vika för ett mycket dekadent leverne för att klara av varje dag. När jag umgås med de andra studenterna glömmer jag för en stund den eviga hemlängtan och tycker att det är riktigt roligt att vara i Paris. Alltså har mina planer att spendera tiden i kontemplativ ensamhet och arbeta med franskastudierna och min uppsats bytts ut mot cocktaildrickande med tonåringar på onsdagskvällar. Men kanske är det okej, kanske behöver jag inte ha dåligt samvete. Kanske är det tillåtet att göra den här resan till en trevlig upplevelse istället för att härda ut i en självvald ensamhet som inte fyller sina syften. Kanske behöver jag inte prestera en banbrytande studie om de indiska nunnorna medan jag är här?
Det finns tid att gå bakom och göra fel och göra om
Användandet av den egna datorn är dock behäftat med vissa nackdelar. Jag har endast hittat trådlöst nätverk i en av Sorbonnes mer obskyra undervisningslokaler. Där finns det däremot inga stolar eller vägguttag, så jag sitter på golvet i källaren och försöker använda datorn så länge jag kan innan batteriet tar slut. Jag har lust att skriva en massa fula ord om Frankrike i allmänhet och Sorbonne i synnerhet, men det ska jag givetvis inte eftersom det är allmänt känt att alla som betalar 14000 för tre månaders Parisvistelse är frankofiler. Eller kanske inte. Nej, jag kan helt ärligt säga att jag inte älskar franskmännen. Jag har inte heller något emot dem, men jag känner ingen brinnande fascination för franskheten och den tydligen så fantastiska kulturen.
Som ni märker är jag inte särskilt munter idag heller. Om det från början fanns några högre mål med den här resan har de nu fått ge vika för ett mycket dekadent leverne för att klara av varje dag. När jag umgås med de andra studenterna glömmer jag för en stund den eviga hemlängtan och tycker att det är riktigt roligt att vara i Paris. Alltså har mina planer att spendera tiden i kontemplativ ensamhet och arbeta med franskastudierna och min uppsats bytts ut mot cocktaildrickande med tonåringar på onsdagskvällar. Men kanske är det okej, kanske behöver jag inte ha dåligt samvete. Kanske är det tillåtet att göra den här resan till en trevlig upplevelse istället för att härda ut i en självvald ensamhet som inte fyller sina syften. Kanske behöver jag inte prestera en banbrytande studie om de indiska nunnorna medan jag är här?
Det finns tid att gå bakom och göra fel och göra om
Kommentarer
Postat av: H
Älskade syster. Självvald ensamhet är bara dumhet. Du är i PARIS. Dekadensens, konstens och bohemernas huvudsad. För att inte tala om att du bor i bohemernas egen stadsdel! Party like a rockstar! Så länge du inte är för full för att komma och möta mig när jag kommer dit=)
Puss
Postat av: Mamma
Hej lilla gumman. Idag har jag äntligen läst din blogg. Du låter inte så gnällig som jag trodde du skulle göra. Pappa undrar just om Helen har nattlinne, daglinne eller klänning på sig. Puss,puss.
Trackback
