theobroma

Om tillvaron for nagra dagar sedan borjade anta den form den skulle ha under min tid har, borjar den nu mer och mer anta den form mina forvantningar hade innan jag kom hit. Sakta borjar jag vanja mig vid livet har och njuta av det mer och mer. Det ar spannande att lara sig en ny stad, det ar  spannande att bo i ett eget hem for forsta gangen. Nar jag tanker pa allt som jag vill hinna se och gora har kanns tre manader plotsligt som en valdigt kort tid. Paris ar sa... fantastiskt, forgaves har jag forsokt leta efter ett mindre banalt adjektiv, men det ar fantastiskt som hela tiden dyker upp i mitt huvud. Det ar faktiskt fantastiskt. Fantastiskt fantastiskt faktiskt. Det ar narmare tva veckor sedan jag kom hit nu och jag har varit har tva ganger tidigare, anda stoter jag hela tiden pa platser som jag inte visste fanns och som alla ar varda ett helt eget kapitel i min Paris-historia. Varje fredagkvall ar det forresten gratis intrade pa Louvren for ungdomar och varje forsta sondag i manaden ar det gratis pa samtliga statliga museer (saledes igar). Alltsa har jag agnat helgen at diverse kulturella aktiviteter, risken finns att jag till och med utvecklas till en konstnord under min tid har. Jag har forsokt undvika det hela mitt liv, men nu tror jag  att jag snart kommer att trilla dit. Hemska tanke.
 Nu undrar ni nar gnallet egentligen kommer? Gnall ar ju mitt signum och min specialitet, och visst finns det en del baksidor med livet har. Lektionerna har hittills varit smatt obegripliga, liksom fransmannen i allmanhet. Min klass bestar av idel amerikaner som just gatt ut college och proppen gick i min lagenhet for nagra dagar sedan (franska proppar som ser ut som stolpiller?! Vad gora?! Tur att Pappa finns till hands nar man behover honom). Men allt det ar egentligen overkomliga hinder, egentligen kanske snarare utmaningar att ta itu med. Det enda som pa riktigt stor mitt franska avenyr ar langtan efter er dar hemma, ni som standigt saknas mig.